Christian spelar ett spel. Han slåss mot drakar, jätteråttor, pratar med kattmänniskor och annat speligt. När spelet nyss hade släppts satt jag och lyssnade på musik i hörlurar, eftersom hörlurarna gjorde att inte Christians spelupplevelse påverkas. Snällt fru jag ändå. Jag såg att han satt och pratade och tog av mig hörlurarna för att höra vad han ville. ”Jag pratar inte med dig, jag pratar med spelet”, förkunnade han. ”Ok.” Nu har det gått några veckor och hans förhållande till spelet har utvecklats allteftersom vårt förhållande hamnat alltmer i skymundan. Nyss sa han; ”hej fru!” varpå jag, som äntligen blev uppmärksammad blev glad och sa ”hej hej” tillbaka. Men nej, tydligen var det hans Skyrim-fru han pratade med och inte mig.
Använder FireStats
Oh.
Jag känner igen det.
Kanske du och Emma borde skapa en liten Skyrim-Änke-klubb? *hmmm*
Här hemma hägrar BF3 fortfarande..jag må inte vara fru i dess mening men nog känner jag mig som en änka här hemma själv under filten.
Det jag tar med mig från hemmets vrå är nya slags svordomar av alla dess slag och kombinationer, utan att jag vet det själv..och huvudvärk. Nu ska jag se en film och försöka stänga av allt snack och härjande på sidan av, kanske borde jag koppla in hörlurar till tvn, för min egen skull? Men ja e int bitter!